Packing Our Lives

...
Just a weekend to go, and my brother coming home means we need to get packing right now. An old promise to my mom makes itself heard - that we have to liberate her garage of all the stuff we did not bring to Africa with us! Meaning hordes of unsorted goods in cardboard boxes. Things we forgot about since us leaving the country in January. Winter coming soon to Sweden and mom needs to be able to get her car into the garage without having to run over our stuff.

Late at night we start. After spending our last weekday in Sweden at our friends' son's 2nd birthday party and dinner at our old neighbor's house. We rented a "släpkärra" to be able to transport everything. It is one thing to pack, lift and stack. That is mostly physical. You get sweaty and your muscles ache. But it is a whole other ballgame to see all those material parts of your earlier life lay in boxes to be stowed away until further notice. That is emotional. And quite depressing. Probably, those things that symbolize our "real" permanent sort of life, will be in the storage for years to come.

We already experienced some of that heartache when we set up our home together in Sweden for the first time in 2004. I had lived in an apartmentup until 1997 together with my ex, before I left for Latin America. The stuff I had there was nothing of value. And Karen had just left her parents home to go live with me and she didn't bring more than a toothbrush to our common home. So when we arrived in 2004 to Sweden we literally started from scratch. Nice in a way, because you start out together. But depressing in another way because of the complete lack of history and roots. I don't want everything new and shiny. I like old furniture. Gifts from family and friends. Used stuff with character and personality. Old books with signatures and written dedications in them. But we had nothing of the sorts.

Now I know that we will have to go through all of that again in a couple of years when we leave Africa to set up base somewhere else. Start all over again. Almost.

The thing is that when you know you are in a country for a limited time and the house you live in belongs to someone else you naturally do not put too much of an effort into the residence. You make it cosy alright, but not in a permanent sort of way. You do not invest emotionally or economically in that temporal life. So when you leave that place, you do not have much to bring with you that really matters for you.

So I guess that what you have to learn is to build your life of more immaterial goods; Memories. Histories. Photos. Art. Music. Smells. Time together. And most important of all - friends and relations with other lost souls.
...

Time flies

...
Time flies och det känns som vi redan är på väg tillbaka till Etiopien. Vi har en vecka kvar, men det räknas knappt. Kräftfisket i Hjälmaren var en höjdare. 11 kg på tre dagar. Synd bara att vi fick ställa in den planerade skivan på grund av våra otaliga läkarbesök med Isa. Denna gång har vi inte ansträngt oss nämnvärt för att träffa kompisar, utan det har fått blivit som det blev. Vi prioriterade barnen och de uppföljningar vi behövde göra. Några avstickare hann vi med trots allt: Gjusbådan, Hästnäs, Arkösund och några middagar i Uppsala och Stockholm. Särskilt glad är jag personligen att det blev möjligt att sluta upp en kväll med "statsvetar-gruppen" Petra, Micke, Jocke, Martin och Johannes. Det blev lyckat som vanligt. Otroligt att det fortfarande är så kul att ses som vi gjort varje år sen första året på universitetet! Kvalité.

Nu har vi fortfarande några uppföljningar på Ackis kvar, men annars packar vi mest och inhandlar det sista vi ska ha med oss till Afrika. Jag ser fram emot att komma hem till vårt hus. Här har vi liksom inget eget längre. Vi är på semester eller inneboende. Men jag ser inte fram emot att lämna svenska sommaren bakom.

Ses
...

Comments now possible for everyone!

...
I have now enabled the function for "comments" for all visitors to this blog. You no longer have to be registered with blogger/blogspot to be able to comment.

So, feel free and let me know what you think.

Regards
...

Två riktigt bra filmer

Senast sedda som var värda att se och rekommendera:

1. The Curious Case of Benjamin Button

-Brad Pitt och Cate Blanchett i en något sorgsen historia om Benjamin Button (Pitt) som åldras baklänges och dör som spädbarn. Mycket välspelat om de egentliga värden vi har i livet.

2. Watchmen

-Äntligen en filmatisering av Alan Moores serie från 1986! En av dessa riktigt bra graphic novels som blivit film på senare år, tillsammans med Sin City, 300, V for vendetta och några till. Ett superhjältekoncept som vänds upp och ned och riskerar att gå helt fel.

Alan Moore är en intressant figur. Läs mer här

Vacational reflexions...

...
always this issue of blogging in English or Swedish when you have a lot of international friends. Up until now I have avoided the decision by not defining the language of preference. I think I will stick to that undecisiveness a while longer, and decide the language post-by-post.

Vacation goes on. Really, it is not vacation - but "pappa ledighet", or parental leave. But that is mainly semantics. Has economic implications of course, but it is still the same kind of leave. No vacation is real old school vacation with relaxing beach holidays or spa weekends when you have small kids. Nono. There is still 5.30 a.m. bottles to be fixed and dipers to be changed and worries to be had and doctors to be visited. And for the older one it is friends to be visited, candies to be bought, fights to be taken and explanations to be given of why we ever moved to Africa when all friends are still back home in Uppsala... But it is still very nice. And I savour every moment I have that I am allowed to spend with my family. Our children are godsent and when death has come so close several times for some of us, you learn not to take little things for granted - like time, smells of newly bathed infant, laughter, hugs and kisses, but also tears and sorrow. All the moments and feelings that makes life complete.

Now we have spent a couple of days in my mothers house where we have taken over a large space and spread our stuff everywhere. My family has been here since beginning of June and it is getting a bit uncomfortable living in a non-permanent state for so long. One part of me would like to go back to our house in Addis where all our stuff is, furniture, garden and all that. Another part is enjoying swedish summer very much.

Now we are getting ready for crayfishing in Hjälmaren next week. We have found some good recipies for boiling those animals alive with Porter-type beer and crown dill. Nice.

Hope you all are enjoing vacation still.

regards
...

Arkösund

...
Det är svårt att slå en Svensk Sommar som den här!

Efter några superdagar på Gräsö med fiskelycka, brännande sol och lugn och ro drog vi till Arkösund för att spendera några dagar med vännerna Magnus och Ann som är på sverigesemester från Bryssel. Det fantastiska vädret fortsätter, och dagarna här har varit underbara. Ingen fisk, men nog så gott att träffa vänner och spendera mer än en kvick lunch eller telefonsamtal som det så ofta blir nu för tiden när alla har familj och bor på olika håll i världen. Tre dagar kvalitetstid tillsammans med vänner är lyx, och ska behandlas som lyx.

Magnus och Anns tre söner är i lekbar ålder till Zoé som är lite större än deras äldsta. Men det är ett kärt återseende och de leker jättebra. Zoé tar på sig rollen som lärare ibland och gör tappra försök att lära killarna simma. De får sig även en del upplysning i andra ämnen - som varför pojkar och flickor pussas och tycker om varandra. Något som killarna bara lyfter på ögonbrynen för och undrar om det egentligen är någon skillnad alls på killar och tjejer. Utvecklingen och intressena är helt klart i ofas i den här åldern.

Nåväl. Imorgon tar vi bilen tillbaka till Uppsala för en del ärenden i stan innan vi försvinner ut på landet igen.

Svårslaget, som sagt.

...

Tillbaka i Sverige

...
Pappaledighet. Vilken bra idé. Hade det varit semester hade jag bara haft tio dagar kvar, men nu kan jag vara hemma hela augusti! Mer än så hade inte varit någon hit på ambassaden eftersom arbetet med EU-orförandeskapet går in i högväxel från och med september. Oktober är helvetesmånaden..

Det finns massa positiva saker med att vara här just nu:
1) efter 5 veckor utan familjen började livet kännas väl grått och enformigt. Jag har aldrig sett så många DVD-filmer på en månad som jag gjorde under juli;
2) det regnar som värst i Addis nu. Förhoppningsvis kommer vädret att vara mycket bättre när vi dimper ned i slutet av månaden. Bättre för oss, visst. Inte bättre för kvinnorna från Awassa som svälter om regnet inte håller i sig...;
3) massor med kompisar är oxå lediga i augusti. Hoppas vi kan sy ihop lite social events utan att stressa ihjäl. Kräftskiva vankar.

Det sista jag gjorde i Addis vara tt gå på club. En engelsman som DJ:ar hemma hade tagit med sig sin utrustning och kapade en bar vid Piazza, skickade sen ut ett email i expatkretsen som spred sig som en löpeld veckan innan. Väl på klubben var det säkert 400 pers där klockan 12.00 ca. Ölen (som kostade 7 kr) tog slut på två timmar. Tror aldrig "KG Café" upplevt ett sånt drag. Det mindre roliga var att jag hade massa loppbett på benen när jag kom hem. Man har en tendens att få det på publika ställen i Addis

I Frankfurt vid flygplansbytet hamnade jag i transferkön bakom ett ungt par som kommit från Dubai. De hade köpt en flaska rosa Moët och en Havanna Club men glömt att de inte får ta med sig det i handbagaget in i Europa. De hade kunnat checka in spriten, men hade inte tid. Killen vänder sig om till mig och frågar när mitt plan går. "Om 5 timmar" säger jag. Här. Ta våra flaskor. Grattis. Annars måste vi slänga dem. Varför inte, säger jag och bockar och bugar. Offrar min rygga och checkar in den med de två flaskorna. Resten av resan kan jag leva med en plastpåse som handbagage.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att käka sushi till lunch och sen min rosa Moët och svenska kräftor till middag. Helt rätt kändes det.

ciao
...