9 februari 2009
Det har gått lite tid nu och vi borde kanske ha installerat oss. Dock är inte känslan så. Dels har vi varit allt för stressade av Isas väl och ve för att kunna slappna av och tänka på annat. Sen en vecka tillbaka har hon haft blod i avföringen. Är det inget slut på eländet? Vi blev givetvis vettskrämda och tog kontakt med svenska kliniken. Läkarna gjorde sitt för att lugna oss, men blodspåren slutade inte. Dr Arne på svenska kliniken kom i kontakt med Isas kirurg i Uppsala, och tillsammans kom de överens om att så länge hennes allmäntillstånd är bra så finns det ingen anledning till oro. Tydligen kan det vara blindtarmen som de snörpt av som är på väg att trilla av eller överkänslighet mot något ämne i maten...känns olustigt.
I övrigt har vi försökt få ihop pusslet med hemhjälp, chaufför och vakter. Det är inte bara hjälp man får, man blir plötsligt ansvarig för en massa folk som måste ha order, ska ha betalt och måste bestämmas över… När man kommer hem från jobbet vill man gärna bara ta det lugnt, inte höra om allt som inte funkat, allt som måste handlas och…
Sen det eviga väntandet på våra prylar. Fast i Djibouti någonstans står våra 100 lådor och väntar på att få komma hem. Zoe har inga leksaker. Hon har pärlor och pennor, men saknar sina spel, lego och dockor. Vi fick större delen av vår flygfrakt i alla fall, men resten dröjer.
Man är ganska utelämnad i ett nytt land utan bil, prylar och kunskap. Vi hittar ingen stans och vet inte var man handlar mat. Men nu efter ett tag hittar vi lite grand. Jag har börjat köra bil i kallabaliken som kallas trafik. Inga trafikregler fungerar. Man kör i princip på höger sida, men annars är det upp till var och en. Störst bil går först. Står det en polis i vägen får man veja. I större korsningar är det totalkaos när alla försöker åka först utan någon som helst prioritet.
Sakta men osäkert börjar vi komma på plats
Wednesday, February 11, 2009
Dag 2: Första dagen i skolan
Dag 2. 28 jan -09
Alla vaknar innan alarmet klockan 06.30. Det första Zoe säger är att hon ska till skolan. Det är en stor dag för henne. Karen och jag är mest nervösa. Det är A och O att det funkar för Zoe. Om det blir för traumatiskt för henne är det lika bra att åka hem. Vi är inte här för att sätta familjen på spel. Zoe är jätteglad hela morgonen och efter frukost går vi uppför backen 100 meter till Petter och Mias hus. De har två killar som ska till samma skola. Albin ska gå i Zoes klass, och han är stolt över att ha fått den ärevöärdiga uppgiften att hjälpa Zoe med engelskan. Vi åker tillsammans med Petters chaufför till ICS.
Zoe blir väl mottagen och många av barnen har verkligen väntat på att hon ska komma. Hon får ett ställe att lägga sin väska med en Zoe-skylt och blir presenterad. Karen och jag håller oss utanför klassrummet när hon går in. Vi ser att hon är blyg när fröken Nadine tar fram henne och presenterar henne inför klassen. Men hon är glad. Allt verkar väl, så vi sätter oss i cafeterian och fikar och ammar. Vi är beredda att stanna hela dagen, men efter någon timme dyker Muluadam upp med en bil vi fått låna från ambassaden, så vi bestämmer oss för att göra några ärenden. Allt verkar så bra för Zoe, så efter att vi försäkrat oss o att de har vårat mobilnummer så åker vi iväg och handlar.
Att handla visar sig vara en upplevelse i Addis. Mest för plånboken. En back inhemsk öl, en stor vattendunk, tvättmedel, korv, bröd, kryddor och grönsaker = 1200 kronor. Jeeezus. Om man inte håller i sig blir man pank även på en skattereducerad diplomatlön här! Egentligen gick ca 400 av dessa kronor till ”pant” som man lämnar för backen, ölflaskorna och vattenflaskan, som man senare för igen, men ändå.
På affären träffar vi Jessika, Pelles fru som bjuder hem oss mitt i deras eget flyttkaos. Hon och lilla August drar imorgon torsdag tillbaka till Svea. Ett minst lika stort äventyr som att komma hit. De har lite saker som de täönkt lämna kvar, så efter att vi fått lunch så har vi ett par gardiner, en grill och en levande sköldpadda.
Vi hinner också med ett besök vid den svenska kliniken och Dr Arne för att informera om att vi anlänt och Isas status. Det känns skönt att ha en god läkare här som är med på noterna och som inte kostar oss en penny. Arne är cool och lugnar oss nervösa curlingföräldrar.
Vid 3 snåret hämtar vi upp Zoe. Allt har gått finfint,men hon har så ont i magen så hon nästan gråter. Läraren visar upp Zoes teckningar och är imponerad av att hon skriver och tecknar så bra. Vi är stolta parenteser! Tydligen så har Zoe knappt ätit eller druckit på hela dagen. Detta kommer att bli en issue här. Zoe är väldigt petig i maten, och på dagis får de ta själv ur en buffe med några olika rätter. Idag föll inget zoe i smaken så hon åt bara ltie pasta.
Efter lite fruktjuice och ett toalettbesök känns det bättre. Isa har också skött sig under dagen. Det är fart på magen och vi byter säkert 10 blöjor under eftermiddagen.
Vi har två timmar hemma och kastar pappersflyg från terrassen innan vi åker till Maja och Vanush som bjuder på middag. De har bara varit här sen september och har mycket hjälp att ge om allt från himmel till jord. De har till och med bollibompa på TV till Zoes förtjusning. Vid 9 går vi hem och barnen slocknar gott. Karen och jag tar det lugnt ett tag på terrassen med en öl innan vi tar ett ryck och fixar ditt och datt matsäck och packning. Vi hoppas att natten blir lugnare…
Alla vaknar innan alarmet klockan 06.30. Det första Zoe säger är att hon ska till skolan. Det är en stor dag för henne. Karen och jag är mest nervösa. Det är A och O att det funkar för Zoe. Om det blir för traumatiskt för henne är det lika bra att åka hem. Vi är inte här för att sätta familjen på spel. Zoe är jätteglad hela morgonen och efter frukost går vi uppför backen 100 meter till Petter och Mias hus. De har två killar som ska till samma skola. Albin ska gå i Zoes klass, och han är stolt över att ha fått den ärevöärdiga uppgiften att hjälpa Zoe med engelskan. Vi åker tillsammans med Petters chaufför till ICS.
Zoe blir väl mottagen och många av barnen har verkligen väntat på att hon ska komma. Hon får ett ställe att lägga sin väska med en Zoe-skylt och blir presenterad. Karen och jag håller oss utanför klassrummet när hon går in. Vi ser att hon är blyg när fröken Nadine tar fram henne och presenterar henne inför klassen. Men hon är glad. Allt verkar väl, så vi sätter oss i cafeterian och fikar och ammar. Vi är beredda att stanna hela dagen, men efter någon timme dyker Muluadam upp med en bil vi fått låna från ambassaden, så vi bestämmer oss för att göra några ärenden. Allt verkar så bra för Zoe, så efter att vi försäkrat oss o att de har vårat mobilnummer så åker vi iväg och handlar.
Att handla visar sig vara en upplevelse i Addis. Mest för plånboken. En back inhemsk öl, en stor vattendunk, tvättmedel, korv, bröd, kryddor och grönsaker = 1200 kronor. Jeeezus. Om man inte håller i sig blir man pank även på en skattereducerad diplomatlön här! Egentligen gick ca 400 av dessa kronor till ”pant” som man lämnar för backen, ölflaskorna och vattenflaskan, som man senare för igen, men ändå.
På affären träffar vi Jessika, Pelles fru som bjuder hem oss mitt i deras eget flyttkaos. Hon och lilla August drar imorgon torsdag tillbaka till Svea. Ett minst lika stort äventyr som att komma hit. De har lite saker som de täönkt lämna kvar, så efter att vi fått lunch så har vi ett par gardiner, en grill och en levande sköldpadda.
Vi hinner också med ett besök vid den svenska kliniken och Dr Arne för att informera om att vi anlänt och Isas status. Det känns skönt att ha en god läkare här som är med på noterna och som inte kostar oss en penny. Arne är cool och lugnar oss nervösa curlingföräldrar.
Vid 3 snåret hämtar vi upp Zoe. Allt har gått finfint,men hon har så ont i magen så hon nästan gråter. Läraren visar upp Zoes teckningar och är imponerad av att hon skriver och tecknar så bra. Vi är stolta parenteser! Tydligen så har Zoe knappt ätit eller druckit på hela dagen. Detta kommer att bli en issue här. Zoe är väldigt petig i maten, och på dagis får de ta själv ur en buffe med några olika rätter. Idag föll inget zoe i smaken så hon åt bara ltie pasta.
Efter lite fruktjuice och ett toalettbesök känns det bättre. Isa har också skött sig under dagen. Det är fart på magen och vi byter säkert 10 blöjor under eftermiddagen.
Vi har två timmar hemma och kastar pappersflyg från terrassen innan vi åker till Maja och Vanush som bjuder på middag. De har bara varit här sen september och har mycket hjälp att ge om allt från himmel till jord. De har till och med bollibompa på TV till Zoes förtjusning. Vid 9 går vi hem och barnen slocknar gott. Karen och jag tar det lugnt ett tag på terrassen med en öl innan vi tar ett ryck och fixar ditt och datt matsäck och packning. Vi hoppas att natten blir lugnare…
Dag 1
Nedan följer några inlägg som jag skrev när vi kom. Det är först nu som jag fått tillgång till en uppkoppling som medger publicering./m
Dag ett, 27 jan 2009
Vi anländer som sig bör i total kaos. Resan gick trots allt bra med kontinuerliga blöjbyten på sätet i Ethiopian Airlines supersmala säten. Kaoset startar precis vid landingen i Addis. Vi ska bara gå av planet när Isa plötsligt kräks upp hela maginehållet över sig själv, sätet och Karen. Det är exakt den signalen vi som nervvrak till föräldrar behöver för att åter bli nervösa över att vi satt vår dotter i en dödsfälla eftersom vi åkt till Afrika innan hon är återställd.
Vi kommer av planet sist av alla efter att ha bytt blöjor och kläder på Isa. Jag skymtar Pelle på andra sidan passkontrollen vilket känns som en lättnad. Vi har i alla fall någon fast
punkt att hänga upp oss på i tillvaron.
Pelle tar oss till vårt blivande hus. Zoe är uppe i varv. Hon tycker allt är jättespännande och kul just nu. ”Är det här vårt hus?” säger hon. ”jipee”. Isa kräks mest. Vakterna öppnar porten. Asna, pelles hämhjälp som vi ska ta över är redan där och hälsar oss välkomna. Det känns skönt att det är lite liv i huset redan. Huset är ok. Lever kanske int upp till våra förväntningar, men helt ok för oss. Det är ett suteräng hus, men vi fattar ganska snabbt att vi mest kommer att bebo övervåningen. Nedervåningen får bli gästavdelning och kanske kontor.
Behållningen är trädgården och terrassen. Trädgården är stor och med potential. Mycket arbete återstår, men det finns ett enormt avocadoträd i mitten, ett granatäppelträd och blommor. Gräsmattan behöver tid för att växa. Terassen täcker halva undervåningen och har fin utsikt mot bergen. Fåglar verkar trivas i trädgården. Vi har en död trädstam på rot som står längs ena muren, och där visar det sig att det bor gröna parakiter till Zoes förtjusning. Massor av andra fina fåglar cirkulerar.
Innuti huset är det massor med osnygga ikeamöblker som amabssaden ställt dit i all hast. Helt tomt vad gäller dekoration , färg, gardiner etc. Någon form avstartkit i köket.
Efter att Isa invigt huset genom att kräktas igen och gett Karen nervsammanbrott ger jag mig iväg till ambassaden med Pelle. En snabb visit för att sätta byråkratins kugghjul i rörelse för Etiopiska IDkort mm. Väl tillbaka kommer grannen Petter på besök och vi får låna lite Burr för att göra nödvändiga inköp. Asna handlar och fixar en enkel lunch.
Zoe går på nålar. Hon vill göra allt på en gång: Rida, Bada, keramik, spela instrument, leka, gå i skolan…
På kvällningen glider vi över till grannen Wictoria som bjuder på ett glas vin. Pia från protokolära avdelningen är där. Det är en liten ”koloni” svenskar i vårt område. Inom gångavstånd bor finns det minst fem svenskhus varav två är direkta grannar. Flera har barn. Det känns som en bra grundtrygghet trots att vi har ambitionen att inte bli för mycket isolerade i svenskkretsen. Vi är här framförallt för att få mer kvalitetstid med varandra, men också för äventyrets skull.
Zoe slocknar, men vi sover inte många timmar. Isa gallskriker utan att förklara varför i mer än en timme och vi kan inte göra någon ting. Jag blir nästan tårögd av frustration och nervositet. Är det fel på henne eller är det bara vanligt barnskrik. Det är uppenbart att hon får kämpa ordentligt för att få ut något ur bakändan. Det känns inte helt ok att vara här ärligt talat.
Karen kommer ut efter att ha försökt få en stund för sig själv i duschen. Isas frekvensk skär direkt in i hjärnan på en mamma tyvärr, så Karen kommer ut lika skärrad som jag. Väl med tutten i munnen slappnar Isa av och somnar en stund senare.
Natten blir orolig och varken Karen eller jag sover många minuter. Zoe är en sten.
Dag ett, 27 jan 2009
Vi anländer som sig bör i total kaos. Resan gick trots allt bra med kontinuerliga blöjbyten på sätet i Ethiopian Airlines supersmala säten. Kaoset startar precis vid landingen i Addis. Vi ska bara gå av planet när Isa plötsligt kräks upp hela maginehållet över sig själv, sätet och Karen. Det är exakt den signalen vi som nervvrak till föräldrar behöver för att åter bli nervösa över att vi satt vår dotter i en dödsfälla eftersom vi åkt till Afrika innan hon är återställd.
Vi kommer av planet sist av alla efter att ha bytt blöjor och kläder på Isa. Jag skymtar Pelle på andra sidan passkontrollen vilket känns som en lättnad. Vi har i alla fall någon fast
punkt att hänga upp oss på i tillvaron.
Pelle tar oss till vårt blivande hus. Zoe är uppe i varv. Hon tycker allt är jättespännande och kul just nu. ”Är det här vårt hus?” säger hon. ”jipee”. Isa kräks mest. Vakterna öppnar porten. Asna, pelles hämhjälp som vi ska ta över är redan där och hälsar oss välkomna. Det känns skönt att det är lite liv i huset redan. Huset är ok. Lever kanske int upp till våra förväntningar, men helt ok för oss. Det är ett suteräng hus, men vi fattar ganska snabbt att vi mest kommer att bebo övervåningen. Nedervåningen får bli gästavdelning och kanske kontor.
Behållningen är trädgården och terrassen. Trädgården är stor och med potential. Mycket arbete återstår, men det finns ett enormt avocadoträd i mitten, ett granatäppelträd och blommor. Gräsmattan behöver tid för att växa. Terassen täcker halva undervåningen och har fin utsikt mot bergen. Fåglar verkar trivas i trädgården. Vi har en död trädstam på rot som står längs ena muren, och där visar det sig att det bor gröna parakiter till Zoes förtjusning. Massor av andra fina fåglar cirkulerar.
Innuti huset är det massor med osnygga ikeamöblker som amabssaden ställt dit i all hast. Helt tomt vad gäller dekoration , färg, gardiner etc. Någon form avstartkit i köket.
Efter att Isa invigt huset genom att kräktas igen och gett Karen nervsammanbrott ger jag mig iväg till ambassaden med Pelle. En snabb visit för att sätta byråkratins kugghjul i rörelse för Etiopiska IDkort mm. Väl tillbaka kommer grannen Petter på besök och vi får låna lite Burr för att göra nödvändiga inköp. Asna handlar och fixar en enkel lunch.
Zoe går på nålar. Hon vill göra allt på en gång: Rida, Bada, keramik, spela instrument, leka, gå i skolan…
På kvällningen glider vi över till grannen Wictoria som bjuder på ett glas vin. Pia från protokolära avdelningen är där. Det är en liten ”koloni” svenskar i vårt område. Inom gångavstånd bor finns det minst fem svenskhus varav två är direkta grannar. Flera har barn. Det känns som en bra grundtrygghet trots att vi har ambitionen att inte bli för mycket isolerade i svenskkretsen. Vi är här framförallt för att få mer kvalitetstid med varandra, men också för äventyrets skull.
Zoe slocknar, men vi sover inte många timmar. Isa gallskriker utan att förklara varför i mer än en timme och vi kan inte göra någon ting. Jag blir nästan tårögd av frustration och nervositet. Är det fel på henne eller är det bara vanligt barnskrik. Det är uppenbart att hon får kämpa ordentligt för att få ut något ur bakändan. Det känns inte helt ok att vara här ärligt talat.
Karen kommer ut efter att ha försökt få en stund för sig själv i duschen. Isas frekvensk skär direkt in i hjärnan på en mamma tyvärr, så Karen kommer ut lika skärrad som jag. Väl med tutten i munnen slappnar Isa av och somnar en stund senare.
Natten blir orolig och varken Karen eller jag sover många minuter. Zoe är en sten.
Landat och på väg...
Tanken med detta försök till blogg är att på ett öppet sätt ge familj och vänner en inblick i vad vi gett oss in i... Många, inklusive vi själva, har tvivlat på det kloka i att flytta till Etiopien med två små barn, varav det minsta haft ett par tuffa tre första levnadsmånader med två operationer i tarmarna. Men, man kan inte alltid vara klok. Vi är på plats sen den 26e januari, och försöker sakta men säkert installera oss. Det går sakta, tro mig. Allt tar tid och är byråkratiskt här. De flesta bloggsiter är "stängda" av regeringen som har ett behov av att kontrollera sina medborgare.
"På väg" i titeln syftar på att Karen och Isa nu tvingas åka tillbaka till Sverige för att Isa ska få en ordentlig kontroll på varför hennes tarmar fortfarande inte funkar felfritt. Blod i avföringen under en vecka har gjort oss båda föräldrar till sömngångande nervvrak, så det känns bättre att ta det säkra före det osäkra.
Vi hörs
"På väg" i titeln syftar på att Karen och Isa nu tvingas åka tillbaka till Sverige för att Isa ska få en ordentlig kontroll på varför hennes tarmar fortfarande inte funkar felfritt. Blod i avföringen under en vecka har gjort oss båda föräldrar till sömngångande nervvrak, så det känns bättre att ta det säkra före det osäkra.
Vi hörs
Subscribe to:
Posts (Atom)