Sakta men osäkert

9 februari 2009
Det har gått lite tid nu och vi borde kanske ha installerat oss. Dock är inte känslan så. Dels har vi varit allt för stressade av Isas väl och ve för att kunna slappna av och tänka på annat. Sen en vecka tillbaka har hon haft blod i avföringen. Är det inget slut på eländet? Vi blev givetvis vettskrämda och tog kontakt med svenska kliniken. Läkarna gjorde sitt för att lugna oss, men blodspåren slutade inte. Dr Arne på svenska kliniken kom i kontakt med Isas kirurg i Uppsala, och tillsammans kom de överens om att så länge hennes allmäntillstånd är bra så finns det ingen anledning till oro. Tydligen kan det vara blindtarmen som de snörpt av som är på väg att trilla av eller överkänslighet mot något ämne i maten...känns olustigt.

I övrigt har vi försökt få ihop pusslet med hemhjälp, chaufför och vakter. Det är inte bara hjälp man får, man blir plötsligt ansvarig för en massa folk som måste ha order, ska ha betalt och måste bestämmas över… När man kommer hem från jobbet vill man gärna bara ta det lugnt, inte höra om allt som inte funkat, allt som måste handlas och…
Sen det eviga väntandet på våra prylar. Fast i Djibouti någonstans står våra 100 lådor och väntar på att få komma hem. Zoe har inga leksaker. Hon har pärlor och pennor, men saknar sina spel, lego och dockor. Vi fick större delen av vår flygfrakt i alla fall, men resten dröjer.

Man är ganska utelämnad i ett nytt land utan bil, prylar och kunskap. Vi hittar ingen stans och vet inte var man handlar mat. Men nu efter ett tag hittar vi lite grand. Jag har börjat köra bil i kallabaliken som kallas trafik. Inga trafikregler fungerar. Man kör i princip på höger sida, men annars är det upp till var och en. Störst bil går först. Står det en polis i vägen får man veja. I större korsningar är det totalkaos när alla försöker åka först utan någon som helst prioritet.

Sakta men osäkert börjar vi komma på plats