Dag 1

Nedan följer några inlägg som jag skrev när vi kom. Det är först nu som jag fått tillgång till en uppkoppling som medger publicering./m

Dag ett, 27 jan 2009
Vi anländer som sig bör i total kaos. Resan gick trots allt bra med kontinuerliga blöjbyten på sätet i Ethiopian Airlines supersmala säten. Kaoset startar precis vid landingen i Addis. Vi ska bara gå av planet när Isa plötsligt kräks upp hela maginehållet över sig själv, sätet och Karen. Det är exakt den signalen vi som nervvrak till föräldrar behöver för att åter bli nervösa över att vi satt vår dotter i en dödsfälla eftersom vi åkt till Afrika innan hon är återställd.
Vi kommer av planet sist av alla efter att ha bytt blöjor och kläder på Isa. Jag skymtar Pelle på andra sidan passkontrollen vilket känns som en lättnad. Vi har i alla fall någon fast
punkt att hänga upp oss på i tillvaron.
Pelle tar oss till vårt blivande hus. Zoe är uppe i varv. Hon tycker allt är jättespännande och kul just nu. ”Är det här vårt hus?” säger hon. ”jipee”. Isa kräks mest. Vakterna öppnar porten. Asna, pelles hämhjälp som vi ska ta över är redan där och hälsar oss välkomna. Det känns skönt att det är lite liv i huset redan. Huset är ok. Lever kanske int upp till våra förväntningar, men helt ok för oss. Det är ett suteräng hus, men vi fattar ganska snabbt att vi mest kommer att bebo övervåningen. Nedervåningen får bli gästavdelning och kanske kontor.
Behållningen är trädgården och terrassen. Trädgården är stor och med potential. Mycket arbete återstår, men det finns ett enormt avocadoträd i mitten, ett granatäppelträd och blommor. Gräsmattan behöver tid för att växa. Terassen täcker halva undervåningen och har fin utsikt mot bergen. Fåglar verkar trivas i trädgården. Vi har en död trädstam på rot som står längs ena muren, och där visar det sig att det bor gröna parakiter till Zoes förtjusning. Massor av andra fina fåglar cirkulerar.
Innuti huset är det massor med osnygga ikeamöblker som amabssaden ställt dit i all hast. Helt tomt vad gäller dekoration , färg, gardiner etc. Någon form avstartkit i köket.
Efter att Isa invigt huset genom att kräktas igen och gett Karen nervsammanbrott ger jag mig iväg till ambassaden med Pelle. En snabb visit för att sätta byråkratins kugghjul i rörelse för Etiopiska IDkort mm. Väl tillbaka kommer grannen Petter på besök och vi får låna lite Burr för att göra nödvändiga inköp. Asna handlar och fixar en enkel lunch.
Zoe går på nålar. Hon vill göra allt på en gång: Rida, Bada, keramik, spela instrument, leka, gå i skolan…
På kvällningen glider vi över till grannen Wictoria som bjuder på ett glas vin. Pia från protokolära avdelningen är där. Det är en liten ”koloni” svenskar i vårt område. Inom gångavstånd bor finns det minst fem svenskhus varav två är direkta grannar. Flera har barn. Det känns som en bra grundtrygghet trots att vi har ambitionen att inte bli för mycket isolerade i svenskkretsen. Vi är här framförallt för att få mer kvalitetstid med varandra, men också för äventyrets skull.
Zoe slocknar, men vi sover inte många timmar. Isa gallskriker utan att förklara varför i mer än en timme och vi kan inte göra någon ting. Jag blir nästan tårögd av frustration och nervositet. Är det fel på henne eller är det bara vanligt barnskrik. Det är uppenbart att hon får kämpa ordentligt för att få ut något ur bakändan. Det känns inte helt ok att vara här ärligt talat.
Karen kommer ut efter att ha försökt få en stund för sig själv i duschen. Isas frekvensk skär direkt in i hjärnan på en mamma tyvärr, så Karen kommer ut lika skärrad som jag. Väl med tutten i munnen slappnar Isa av och somnar en stund senare.
Natten blir orolig och varken Karen eller jag sover många minuter. Zoe är en sten.