IGAD Ministerial meeting in Djibouti

I am now in Djibouti for the IGAD 33rd ordinary meeting of ministers. IGAD is an international organization, a REC (regional economic community), consisting of 7 member states namely Djibouti, Eritrea, Ethiopia, Kenya, Uganda, Somalia and Sudan. There are several RECs in Africa of which 8 are accredited to the African Union. But to us, based in Addis and dealing with Peace and Security issues, IGAD is the most important one. It is not difficult to understand. Just take a look at the list of member states: Sudan is at war in Darfur and heading for a referendum which might split the country in two states; Ethiopia is at war on several fronts - internally it combats insurgents in Ogaden and externally it has a silent war against Eritrea as well as a stand by war in Somalia; Somalia itself is war personified and tries to get to grips with international terroritsts setting up camps there at the same time; Eritrea is the "bad boy" of Africa, the constant spoiler both in Somalia and Ethiopia, and is also in open border conflict with Djibouti; Uganda fight their own insurgents - the Lords Resistance Army (LRA) and Kenya tries hard to keep itself under control since last elections provoced hard core ethnic killing sprees throughout the country. Kenya also tries to deal with a massive crossborder refugees pouring in from Somalia.

This is the Horn of Africa in a nutshell - it is the most war torn piece of the whole globe and ones that fuels terrorism and threatens to destabilize a major part of the continent. IGAD is the one organization where dialogue continues to some degree between the 7 countries. Although Eritrea has "suspended" its membership, the door to dialogue is still open for them. Sweden and other donor countries is a partner to IGAD and supports its endeavors through development assistance funds. We are in for some interesting two days here in Djibouti...

Regards,

...

Historical route: Axum 3

...

The most intriguing claim of the Ethiopian Orthodox church is the possesion of the Ark of the Covenant, mentioned both in the Bible and the Quoran and said to contain the original stone tablets of Moses.

...

The Ark is guarded in the Church of Our Lady Mary of Zion, in Axum but is not free for anyone except the most holy men of the Ethiopian church to see. In fact, if you see it and you are not a holy man, you DIE! We went to the church but was not allowed in. I tried to take a photo of the church, but then the holy "Guardian of the Ark" appeared and waved his finger at me...

...

We did go to the museum though, and we did see a stone obelisk from the 4th centur written in three prehistoric languages that mention the Ark being brought to Ethiopia by emperor Menelik 1st who was the son of King Salomon and Queen Sheba. Quite a claim.

...

After our "brush with death" of almost seeing the Ark of the Covenant, we took of to Lalibela and the rock hewn churches.

...

Historical route: Axum 2

...

...

Axum also has all these tombs. Some are below or in the vecinity of the obelisks, but others lies scattered around the countryside but are equally impressive.

...

The one on the pic is called "the tomb of the false door". The Axumites made their tombs (as well as the obelisks) in the form of houses where the spirits could dwell. Underground are different rooms for different purposes, all carved out of enormous granite blocks. To me, the most intriguing part of all this is the symbolism hidden in these tombs. In this particular tomb we found carvings of different crosses on the walls. First, it tells us they wetre christian, but secondly, these crosses have inspired orders and religious groupings all around the world. We found both david's star and cross that the templars later used as their symbol. What does this imply? Did they come here? Their original name was actually "Poor Fellow-Soldiers of Christ and of the Temple of Solomon", and the Temple of Solomon is in Ethiopia...

...

I just love this stuff. It's like being part of the "Name of the Rose" or anyone of the Dan Brown novels!

....

But wait - it gets even better!

...

Historical route: Axum

...

After Gondar, we continued by domestic flight to Axum. None of these flights are longer than 50 minutes, so its really nu fuss apart from getting up early in the morning.

Axum is equally amazing but gives you another atmosphere. This is more ancient. Enormous obelisks and underground tombs that make you wonder how man managed to construct things like this out of hard granite without machines or other modern equipment. It's like Egypt. This place, just like the others we visited are all UNESCO world heritage sites.

AXUM was the capital of the old Abyssinia and ruled the place from 400 BC - 1000 AD! Quite an achievement. They had trading routes with Southern Europe, Alexandria, Byzantium and others during the roman era. Eventually they declined due to religious squabbles and the arabs cutting their trade routes.

Axum of today has a lot to offer for the historically interested tourist. The main attraction is the enormous Obelisks that the old rulers raised. The fallen one on the picture is supposed to be the biggest and heaviest man made structure made from one piece of stone...ever! It's weighing just 520 tonnes and is 33 meters high!

But Axum is not only stones and obelisks...

...

Historical route of Ethiopia: Gondar

...

Hi,

My mother was here for two weeks recently, and when you have visits, it is a great opportunity to go sightseeing in the country you live. You never get around to it otherwise.

So, after a couple of days in Addis, we went on the so called "historical route" to visit some of the world class wonders that northern Ethiopia offers for tourists. Ethiopia is not a place (obviously!) for beaches and relaxing holidays, but it is a great place for more "academic" and informed tourism. Ethiopia is the cradle of christianity and has played a crucial part in past-time historical events. Just to get your interest up i can throw out a couple of hints: Queen Sheba. King Salomon. The lost Ark of the Covenant. Moses stone tablets. Haile Selassie. Ras Tafari. Byzantine Empire. The list goes on.

We chose to go with domestic flights covering three historical sites in four days. We went first to Gondar (picture), then continued to Axum and finally to Lalibella before heading back to Addis. I will write a piece on each place.

GONDAR is the city of kings of old. In the 16hundreds the Solomic kings of Ethiopia went from keeping a nomadic lifestyle with no fixed capital (for security reasons) to establish themselves more permanently by lake Tana in northern Ethiopia and founded Gondar. Over time, each new king or queen build him/herself a new castle on the same grounds as the older one. Eventually the "royal enclosure" came to contain 7 castles and 3 churches, plus stables, bathes, sauna and a lot of other amazing constructions. To me, the closest comparison to this area is the Alhambra fortress in Granada, Spain.

This place would have been intact until today had it not been for the italians, who during the occupation wanted to drive out the Ethiopian forces that had established themselves there and fire-bombed the place for the purpose! Great job! So, now they are ruins. Although many of the palaces are mainly intact and you can enter them and have a look inside. Others are ruined.

When we arrived in Gondar, which is just as high up as Addis above sealevel (2300 something meters), the guide took us to Goha hotel which is situated at the very peak of one of the hills surrounding the castle area. It was an amazing view, and the terrace of the hotel is like taken from the White City of Gondor in the Lord of the Rings. And then it struck us: Of course a lot of the inspiration for Tolkien came from these historical places! All the myths surrounding this area. Gondor/Gondar. The castles. The layout. The city of Kings, Minas Tirith! (later we continued to Lalibella, and the old historical name of Lalibela is Roha, and the people are called Rohan!)

Anyway, after the tour of the castles we also checked out the King Fasilides baths, which is still used to celebrate Ethiopian Timkat, or the Epiphany for the Ethiopian Orthodox church. Another amazing site which is filled up with water every year for massive baptism ceremonies.

Check out the link in this post for more info!

Axum next...

...

Diving in Djibouti

...

 

Landlocked townslife in Addis gets on your nerves, so we took a four days hastily decided trip to neighboring Djibouti just to get away. Here, Djibouti has the fame of just being a huge port with a lot of oilspill, and nobody really thought it as a good idea to go there for relaxing. But we took a chance and booked a hotel at an island that we found through an ad in Addis.

 

After the 1 hour flight we landed at the minuscule Djibouti international airport and got picked up by a driver who didn't speek a word english. Djibouti is french speaking by the way, and my french isn't as good as it says in my CV (don't tell anyone!). Night falls quick and when we arrive at the huge port it is already dark. A speedboat comes by and tells us to board. The Somali driver speeks some english which is nice. The trip to the island is usually only 25 minutes, but it takes us an hour because of the dark. We pass several ENORMOUS oiltankers and other freight ships on the way. I quietly wonder how many of them will be hijacked by Somali pirates on the way to their destinations...

 

Isa sleeps in the kangaroo at my front ant the sky is filled with stars. The waves are big though and our nanny (who we brought along) almost jumps ship when a flying fish lands in her lap. She has never seen the coast, never tasted salt water, never eaten a shrimp and can not swim.

 

We arrive at the rock-in-the-ocean island and are served dinner. The place is absurd. A couple of brick houses (with AC thanx good) on a rock in the midst of the ocean in pirate infested waters. And on top of that the island's name is Mouche, which supposedly means "snot" or "snor" in swedish. But, as it turns out, the sea is nice, clear and warm, the beaches are really good and the diving is world class. There is a dive center on the island and even though I didn't bring my certificate I am allowed to join on a trip.

 

We dive at a huge wreck from 1975 at 27 meters. The propeller of the gargantuan ship is 26 meters tall! Fish has made this wreck their home and it has almost become part of the living ocean itself. Below me swims a stingray with at least 1.5 meters between the tips of its romb-shaped body, excluding the tail.

 

It was a great relax. But the real fun comes when we go back sometime between november - march when the whaleshark season is on! It is the biggest fish in the world and this is the best place in the world to swim with these gentle giants. They swim shallow in hunt for food so you can snorkel with them. It is one of those things you should do before you die... Check out this link.

 

regards

...

The Road to Bishangari Lodge

A couple of weeks ago we made a weekend trip to an eco-lodge called Bishangari. It is situated by the shores of lake Langando (see earlier blogposts). It turned out to be a really nice, laid back place with good food, solar power, bio gas and waste recycling. Wildlife is right on the doorstep in the form of wild boars, hippos, baboons, white-taled monkies and an abundand bird-life. There are some nice walks in the wood also. We put Isa in a backpack and took off walking in the woods to a small waterfall nearby.

The really interesting stuff about the trip was the Indiana Jones-style road to get there. The first 3 hours are nice, paved highway, but the last 20 kilometers are gravel roads that are un passable without 4WD. The local kids have understood the relative difficulty for tourists to find the place and offer to show you the way for some Birrs. Although, it is completely uneccessary since the trees are all marked with orange and white colors to guide you. The kids still try to convince you that you need their help and jump on the car whilst you drive. They hang on to the spare wheel on the back screaming "guide mister!" while you try to concentrate on driving on this really scary road!

Then you pass a couple of bridges... The first are small, but ok to pass, but the last one is actually a container that somebody has put on top of a gorge and opened the two sides to let vehicles pass through (pic). Fine, but the thing is obviously made for Nissan Micra, not for a Mitsubishi Pajero. With the rear view mirrors folded, I think we had 3 centimeters left on each side. No kidding!

...

En inblick i Addis trafikkaos

...
En av sakerna man snabbast lägger märke till i Addis är...trafiken. Addis är en mångmiljonstad. Vägarna är urusla efter regnsäsongen...förresten, de var urusla redan innan, och överallt pågår vägarbeten. Detta i kombination med att det överhuvudtaget inte existerar några som helst trafikregler - inte ens en högerregel i sikte - gör att det är en total mardröm varenda gång man måste ut i kaoset. Det är inte ovanligt att man blir sittande en timme i en rondell om man tajmar peak-hour.

Idag var en dag som alla andra. Enda skillnaden var att vi hade kameran med oss. Lastbilen på fotot tänkte ta en genväg över ön i mitten och köra mot trafikriktningen i den andra filen för att försöka komma förbi kön. Tydligen var mitten för hög och lastbilen fastnade mitt i. Där blev han stående och spärrade en fil. Ingen polis bryr sig, trots att de vimlar av dem...

Vi får se vad vi kan fota imorgon.

ciao
...

Packing Our Lives

...
Just a weekend to go, and my brother coming home means we need to get packing right now. An old promise to my mom makes itself heard - that we have to liberate her garage of all the stuff we did not bring to Africa with us! Meaning hordes of unsorted goods in cardboard boxes. Things we forgot about since us leaving the country in January. Winter coming soon to Sweden and mom needs to be able to get her car into the garage without having to run over our stuff.

Late at night we start. After spending our last weekday in Sweden at our friends' son's 2nd birthday party and dinner at our old neighbor's house. We rented a "släpkärra" to be able to transport everything. It is one thing to pack, lift and stack. That is mostly physical. You get sweaty and your muscles ache. But it is a whole other ballgame to see all those material parts of your earlier life lay in boxes to be stowed away until further notice. That is emotional. And quite depressing. Probably, those things that symbolize our "real" permanent sort of life, will be in the storage for years to come.

We already experienced some of that heartache when we set up our home together in Sweden for the first time in 2004. I had lived in an apartmentup until 1997 together with my ex, before I left for Latin America. The stuff I had there was nothing of value. And Karen had just left her parents home to go live with me and she didn't bring more than a toothbrush to our common home. So when we arrived in 2004 to Sweden we literally started from scratch. Nice in a way, because you start out together. But depressing in another way because of the complete lack of history and roots. I don't want everything new and shiny. I like old furniture. Gifts from family and friends. Used stuff with character and personality. Old books with signatures and written dedications in them. But we had nothing of the sorts.

Now I know that we will have to go through all of that again in a couple of years when we leave Africa to set up base somewhere else. Start all over again. Almost.

The thing is that when you know you are in a country for a limited time and the house you live in belongs to someone else you naturally do not put too much of an effort into the residence. You make it cosy alright, but not in a permanent sort of way. You do not invest emotionally or economically in that temporal life. So when you leave that place, you do not have much to bring with you that really matters for you.

So I guess that what you have to learn is to build your life of more immaterial goods; Memories. Histories. Photos. Art. Music. Smells. Time together. And most important of all - friends and relations with other lost souls.
...

Time flies

...
Time flies och det känns som vi redan är på väg tillbaka till Etiopien. Vi har en vecka kvar, men det räknas knappt. Kräftfisket i Hjälmaren var en höjdare. 11 kg på tre dagar. Synd bara att vi fick ställa in den planerade skivan på grund av våra otaliga läkarbesök med Isa. Denna gång har vi inte ansträngt oss nämnvärt för att träffa kompisar, utan det har fått blivit som det blev. Vi prioriterade barnen och de uppföljningar vi behövde göra. Några avstickare hann vi med trots allt: Gjusbådan, Hästnäs, Arkösund och några middagar i Uppsala och Stockholm. Särskilt glad är jag personligen att det blev möjligt att sluta upp en kväll med "statsvetar-gruppen" Petra, Micke, Jocke, Martin och Johannes. Det blev lyckat som vanligt. Otroligt att det fortfarande är så kul att ses som vi gjort varje år sen första året på universitetet! Kvalité.

Nu har vi fortfarande några uppföljningar på Ackis kvar, men annars packar vi mest och inhandlar det sista vi ska ha med oss till Afrika. Jag ser fram emot att komma hem till vårt hus. Här har vi liksom inget eget längre. Vi är på semester eller inneboende. Men jag ser inte fram emot att lämna svenska sommaren bakom.

Ses
...

Comments now possible for everyone!

...
I have now enabled the function for "comments" for all visitors to this blog. You no longer have to be registered with blogger/blogspot to be able to comment.

So, feel free and let me know what you think.

Regards
...

Två riktigt bra filmer

Senast sedda som var värda att se och rekommendera:

1. The Curious Case of Benjamin Button

-Brad Pitt och Cate Blanchett i en något sorgsen historia om Benjamin Button (Pitt) som åldras baklänges och dör som spädbarn. Mycket välspelat om de egentliga värden vi har i livet.

2. Watchmen

-Äntligen en filmatisering av Alan Moores serie från 1986! En av dessa riktigt bra graphic novels som blivit film på senare år, tillsammans med Sin City, 300, V for vendetta och några till. Ett superhjältekoncept som vänds upp och ned och riskerar att gå helt fel.

Alan Moore är en intressant figur. Läs mer här

Vacational reflexions...

...
always this issue of blogging in English or Swedish when you have a lot of international friends. Up until now I have avoided the decision by not defining the language of preference. I think I will stick to that undecisiveness a while longer, and decide the language post-by-post.

Vacation goes on. Really, it is not vacation - but "pappa ledighet", or parental leave. But that is mainly semantics. Has economic implications of course, but it is still the same kind of leave. No vacation is real old school vacation with relaxing beach holidays or spa weekends when you have small kids. Nono. There is still 5.30 a.m. bottles to be fixed and dipers to be changed and worries to be had and doctors to be visited. And for the older one it is friends to be visited, candies to be bought, fights to be taken and explanations to be given of why we ever moved to Africa when all friends are still back home in Uppsala... But it is still very nice. And I savour every moment I have that I am allowed to spend with my family. Our children are godsent and when death has come so close several times for some of us, you learn not to take little things for granted - like time, smells of newly bathed infant, laughter, hugs and kisses, but also tears and sorrow. All the moments and feelings that makes life complete.

Now we have spent a couple of days in my mothers house where we have taken over a large space and spread our stuff everywhere. My family has been here since beginning of June and it is getting a bit uncomfortable living in a non-permanent state for so long. One part of me would like to go back to our house in Addis where all our stuff is, furniture, garden and all that. Another part is enjoying swedish summer very much.

Now we are getting ready for crayfishing in Hjälmaren next week. We have found some good recipies for boiling those animals alive with Porter-type beer and crown dill. Nice.

Hope you all are enjoing vacation still.

regards
...

Arkösund

...
Det är svårt att slå en Svensk Sommar som den här!

Efter några superdagar på Gräsö med fiskelycka, brännande sol och lugn och ro drog vi till Arkösund för att spendera några dagar med vännerna Magnus och Ann som är på sverigesemester från Bryssel. Det fantastiska vädret fortsätter, och dagarna här har varit underbara. Ingen fisk, men nog så gott att träffa vänner och spendera mer än en kvick lunch eller telefonsamtal som det så ofta blir nu för tiden när alla har familj och bor på olika håll i världen. Tre dagar kvalitetstid tillsammans med vänner är lyx, och ska behandlas som lyx.

Magnus och Anns tre söner är i lekbar ålder till Zoé som är lite större än deras äldsta. Men det är ett kärt återseende och de leker jättebra. Zoé tar på sig rollen som lärare ibland och gör tappra försök att lära killarna simma. De får sig även en del upplysning i andra ämnen - som varför pojkar och flickor pussas och tycker om varandra. Något som killarna bara lyfter på ögonbrynen för och undrar om det egentligen är någon skillnad alls på killar och tjejer. Utvecklingen och intressena är helt klart i ofas i den här åldern.

Nåväl. Imorgon tar vi bilen tillbaka till Uppsala för en del ärenden i stan innan vi försvinner ut på landet igen.

Svårslaget, som sagt.

...

Tillbaka i Sverige

...
Pappaledighet. Vilken bra idé. Hade det varit semester hade jag bara haft tio dagar kvar, men nu kan jag vara hemma hela augusti! Mer än så hade inte varit någon hit på ambassaden eftersom arbetet med EU-orförandeskapet går in i högväxel från och med september. Oktober är helvetesmånaden..

Det finns massa positiva saker med att vara här just nu:
1) efter 5 veckor utan familjen började livet kännas väl grått och enformigt. Jag har aldrig sett så många DVD-filmer på en månad som jag gjorde under juli;
2) det regnar som värst i Addis nu. Förhoppningsvis kommer vädret att vara mycket bättre när vi dimper ned i slutet av månaden. Bättre för oss, visst. Inte bättre för kvinnorna från Awassa som svälter om regnet inte håller i sig...;
3) massor med kompisar är oxå lediga i augusti. Hoppas vi kan sy ihop lite social events utan att stressa ihjäl. Kräftskiva vankar.

Det sista jag gjorde i Addis vara tt gå på club. En engelsman som DJ:ar hemma hade tagit med sig sin utrustning och kapade en bar vid Piazza, skickade sen ut ett email i expatkretsen som spred sig som en löpeld veckan innan. Väl på klubben var det säkert 400 pers där klockan 12.00 ca. Ölen (som kostade 7 kr) tog slut på två timmar. Tror aldrig "KG Café" upplevt ett sånt drag. Det mindre roliga var att jag hade massa loppbett på benen när jag kom hem. Man har en tendens att få det på publika ställen i Addis

I Frankfurt vid flygplansbytet hamnade jag i transferkön bakom ett ungt par som kommit från Dubai. De hade köpt en flaska rosa Moët och en Havanna Club men glömt att de inte får ta med sig det i handbagaget in i Europa. De hade kunnat checka in spriten, men hade inte tid. Killen vänder sig om till mig och frågar när mitt plan går. "Om 5 timmar" säger jag. Här. Ta våra flaskor. Grattis. Annars måste vi slänga dem. Varför inte, säger jag och bockar och bugar. Offrar min rygga och checkar in den med de två flaskorna. Resten av resan kan jag leva med en plastpåse som handbagage.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att käka sushi till lunch och sen min rosa Moët och svenska kräftor till middag. Helt rätt kändes det.

ciao
...

Ethiopian Faces 1: South

Pappaledig i Sverige 3 - 31 augusti.

...
Välbehövligt!
...

En tripp till den mer realistiska verkligheten...

...
Några från ambassaden och andra internationella missioner här drog i
onsdags söderut i Etiopien för att skaffa sig en "egen" uppfattning om
situationen där. Det blev en tidig morgon. Vägarna är relativt bra,
men det är mycket annat på vägarna än bilar. Ca 5 timmar i bil. Ned
mot Debre Zeit, Langano och igenom Shahemene - där rastafari-kolonin
bor.

Efter möte med lokala regeringsrepresentanter besökte vi ett center
där man ger ut mat till behövande familjer med undernärda barn. Regnen
har varit ojämna de senaste åren, och det räcker med att skörden ska
bli försenad för att de ska gå åt fanders för dessa familjer. För två
år sedan fick de två skördar per år, men på grund av förskjutningar i
regnperioderna får de nu bara en. Många av familjerna har 8 barn eller
fler och de har inga marginaler att falla tillbaka på. I denna region
har folk varit beroende av hjälp utifrån för att överleva ända sen
1984.

Vi besökte också ett sjukcenter som sköts av indiska nunnor dit de
allra värst undernärda barnen kommer för vård. Jag hade svårt att var
kvar i sjuksalen där det fanns 4 åriga barn som var mindre än min egen
dotter på 9 månader och som säkert inte vägde mer än 5 kilo. Armar
tjocka som min tumme. Kunde inte förmå mig att ta några foton där.

Dagen efter var vi på ett ställe med mer positiv anda. Ett fyrtiotal
kvinnor som insett att ensam är svag i kristider och istället bildad
en grupp som spar pengar tillsammans. De började med 25 öre styck, men
har nu 8000 på banken, egen odlingsbar mark som ger avkastning, en
kossa var och en lagerlokal som snart ska omvandlas till hönsfarm.
Dessa kvinnor hade tagit sitt öde i sina egna händer och stod hyfsat
rustade även om nästa regn faller illa...

På facebook finns fler foton.

...

Totalitär kommunikationskontroll

...
För mig är det lite udda att tänka sig att ett fattigt land satsar miljoner av kronor och massor av arbetskraft på att ha en institution någonstans där det måste sitta 100 tals människor och bara övervaka vanliga människors internetvanor.

Så är det här.

Staten har totalmonopol på allt vad kommunikation heter - telenätet, mobilnätet, internetoperatör...allt är staten. Det betyder att om staten inte vill att du ska se viss information eller kommunicera viss information så går inte det heller.

Från min trådlösa internetuppkoppling som går på Addis CDMA 3G nätverk med 154 kbp/s kan jag till exempel inte läsa in nån sajt med "bloggspot" i namnet. Blogger går däremot bra. Jag kan inte skicka ett email med ordet "bloggspot" i texten. Det skickas helt enkelt inte. Tar jag däremot bort det ordet så går emailet igenom. Fantastiskt! (jag var tvungen att stava fel i detta inlägg för att få posten att gå iväg...)

Skype är en annan historia. Det går att skypa om du har skype installerat på datorn, men det går inte att ladda ned programmet härifrån. Det är spärrat.

Varje gång man surfar är det nya sajter som är blockerade. Givetvis massor med Eritreanska sajter eller regeringskritiska sajter, men även andra som man undrar varför. Vad är man så rädd för? Sanningen?

...

A lousy Sunday

...

Woke up late, 12 o'clock, after a night of Texas Hold'em at Martin's place.
Rain was pounding down outside as usual. I had already decided this
would be a nice day to just hang around the house.

Had some brunch of the pizza from yestarday that Asna made. Listened
to some music. Watched a movie. Finished my book. Then at around 3
there was not much more to do at home and everything became boring.

But hey. Luck. The sky cleared and the sun came out. All nice
and blue. Not a cloud. I decided I might pack my stuff and go to the pool
at Hilton. Catch some sun. Start a new book. I take off in good time
and drives to Hilton. But by the time I come to the pool the rain started
again. Hmm... What to do? Well, they have a fitness department
at Hilton, so I reserve a masage. Fine - in 20 minutes. I also start
to get hungry.

I decide to pay for 15 min. internet use. 30 SEK. Really expensive.
I sit down at the computer but internet doesn't works and time goes.
Anyway, I get a bit frustrated but the lady says I can use my time later.

I go get my massage and in comes this big, eastern european like
lady and starts hammering my back. She's got so long fingernails
she leaves me marks all over. Easy to see she has been in this too
long and thinks she is a machine. Ouch! Aj. I leave from there all
scratched and my back and neck hurts more than when I entered.

Tries to get some food. Poolside rest. serves snacks for like 100 SEK.
No way. I drive half an hour to Juventus where they have good meat.
Opens at 19.30. Ok. No food either. So I go home. Eat the rest of the
old pizza. Watch some news. Go to bed.

A really lousy Sunday...

...

Kommentera gärna...

...

Kommentera gärna på inläggen på bloggen.

Det är kul att se vem som läser och vad ni tänker och tycker.

 

ha en bra helg.

 

.

Intressanta Etiopiska förnamn:

Etiopier har en tendens att ge sina barn namn som "låter bra" utan att
tänka på den egentliga betydelsen. Här kommer några som jag snappat
upp som blir roliga på engelska eller svenska. Min favorit är
"Getayaukal":

Yebankwork = gold in the bank

Tekaligne = replacement

Godana = street

Etenesh = you are my jewel

Fasika = easter

Mesgabo = registry

Getayaukal = God knows!

Tesfaye = my hope

Almaz = diamond

Auraric = noshörning

Kubulgana = respectful christmas

Etiopien exporterar el samtidigt som man har elunderskott...

Det här händer bara i Afrika:

"Kenya, Sudan to import power from Ethiopia"

Sen mars i år har vi haft el varannan dag i Addis. En dag el, nästa dag utan el. Samma sak i hela stan. Detta betyder att affärer stänger, industrier kan inte fungera, brotsligheten ökar, mat förstörs i husen, miljöförstöringen ökar eftersom alla använder dieseldrivna generatorer...

Istället ingår Etiopien kontrakt med grannländerna för att exportera hälften av all el som man producerar. Detta för att man har en "förhoppning" om att man så småningom kommer att tillverka mer el än vad man konsumerar - tacka f*n för att man inte konsumerar så mycket el när det inte finns tillgång att konsumera!

Jeez.

Beachvolley i Langano

I lördags beachvolley och solbränna i Langano. Igår hagelstorm i Addis. Paradoxer i Afrika. Jag flagade på näsan idag samtidigtsom det fortfarande låg snödrivor utanför kontorsfönstret.

Tur att vi vann över Martin och Micke i volley, eftersom jag fick reda på att vi förlorat sista inomhusfotbollsmatchen (igen) i Söndags, denna gång med "bara" 1-15!

Live well.

Lake Langano

Det positiva med förkortade fredagar (vi slutar klockan 13 efter
inarbetad lunch) är att man kan utnyttja helgerna bättre och få två
övernattningar om man drar på en gång efter jobbet.

Jag blev tillfrågad i torsdags om jag ville hänga på ett gäng som
skulle till Lake Langano över helgen. Den enda sjön i Etiopien där man
kan bada utan att få Bilhartzia (!). Jag har aldrig varit där eftersom
vi inte velat åka med familjen då Isa är för liten för att äta
malariamedicin, och då det finns malaria i området. Men med familjen
hemma i Sverige och en ensam, tråkig weekend i regniga Addis att se
fram emot var valet enkelt!

Vi var 7 vuxna och ett barn. Det blev en jättebra helg med gemensamma
middagar och hela lördagen på solig strand med beachvolleyball och
lite simning i det hyfsat kalla, kaffe-med-mjölk färgade vattnet.

Langano ligger ca 3 timmar från Addis och ser ut att vara en
jättekrater av någon form. Kanterna är branta och höga och sanden är
gråsvart. Det ligger lägre än Addis och är därför varmare. Det regnade
då och då, men inte alls samma tunga monsunregn som i huvudstaden.

Vi bodde på "Sabana Lodge" som var helt ok. Rent och snyggt och hyfsat
käk. Toppenutsikt över sjön för ca 60 USD per natt i bungalow med två
enkelsängar. Ni kan kolla in stället här:
http://galerie.toiquiviensdethiopie.com/v/region-oromia/lac-langano/800px-Ethiopia_-_Lake_Langano.jpg.html

Sverige-Italien: 1-19!

Jo, ni läste rätt.

Igår kväll spelade vi vår andra match i inomhusturneringen i fotboll.
Vi var något nervösa eftersom vi viste att det italienska laget var
bra. Efter trettio sekunder bröt vi snabbt och kickade in 1-0! Vi
leder!!! 3 minuter senare var det 1-3, och så fortsatte det ungefär.

19 mål på totalt 40 minuter är ungefär ett mål varannan minut. Det är
ganska bra gjort av det italienska laget.

Nåväl. En match kvar. På söndag. Det är redan ofrånkomligt att vi
förlorar gruppen.

tjohej

Orförandeskap eller Aborrar?

Det är bra drag här i Addis för tillfället. Då menar jag på
jobbfronten, inget annat. På grund av regnperioden är det ganska lite
folk här, så det sociala tar stryk. Dessutom är man inte gärna ute
eftersom det helt allvarligt är åskoväder och hund- och kattregn,
mulet och lerigt varenda dag i princip. Sen jag kom tillbaka i slutet
av Juni har vi haft en (1. Uno. Eine. Un)! dag med sol. Så man åker
inte gärna till poolen, tar en runda på löparbanan eller ett pass
tennis.

Men på jobbet är det fart. Det kan väl inte ha undgått någon (?) att
Sverige tagit över orförandeskapet i EU. Om man inte jobbar med det
direkt hemma, kan jag tänka mig att man mest ser nån rubrik i DN lite
då och då. Men här är det superkonkret. Addis är Afrikas politiska
huvudstad, och alla Afrikanska gemensamma positioner till
högnivåsmöten runt om i världen formas här. Därför är Addis också
högintressant för Bryssel. Vi står i princip i daglig kontakt med våra
representanter i olika arbetsgrupper i Bryssel och får information om
hur vi bör agera gentemot Afrikanska länder, vilka vi ska lobba mot,
vilken info man behöver antingen i Bryssel eller Stockholm. Det är vi
som har direktkontakt med det afrikanska maskineriet på mer
kontinuerlig basis. Det är annorlunda och skoj. Man lär sig mycket.
Mer politik än bistånd i och för sig, men i många frågor går de där
två hand i hand...

Men, trots detta hade jag helre varit med familjen på Tallören utanför
Gräsö och dragit feta aborrar på jigg...

Sverige Japan: 3-9

Det blev inget höjdarresultat för Svenska Ambassadens lag i inomhusfotboll i Söndags på Juventus sportklubb i Addis. Efter två snabba mål av Japanska Ambassadens lag såg det dystert ut, men humöret var på topp när Farnush gav Sverige sitt första mål. Sen måste jag som lagdeltagare säga att matchen inte var alltför ojämn som slutresultatet kanske gör gällande. Japanerna fick flera enkla mål, men vi kämpade på och hade skoj.

 

After all, det var första gången vi spelade ihop, och nästan ingen i laget är fotbollsspelare.

 

På torsdag är det dags för nästa match i serien. Vi möter det Italienska laget som förra året slog ambassaden med 18-3...ajaj

Don't Drink and Drive...

...brukar det väl stå på "vanliga" alkoholvarnings texter. Men ack så inte i Etiopien. Här har man en annan attityd om vad folk inte bör göra när de är berusade!

Ca 8000 Somalier per år ansöker om uppehållstillstånd vid ambassaden

Här är ett foto taget idag utanför ambassaden som visar en normal dag
för visasektionen. 85-90% av dessa är Somalier som kommer till
ambassaden för att ansöka om uppehållstillstånd i Sverige via
familjetillhörighet.

Förra året var det omkring 8000 sökande. I år förväntas det bli fler
på grund av att stridigheterna i Somalia fortsätter. Inget land i
världen tar emot fler Somaliska medborgare per capita än Sverige.
Ambassaden i Addis är därför den Svenska ambassad som har flest
ansökningar om uppehållstillstånd i världen.

Trenden är stigande.

Insektsinvasion och backspeglar fortsättning

Såna här insektsvingar ligger i stora drivor utanför dörren varje morgon. I carporten måste det varit flera hundra tusen par, utan att överdriva. Tydligen kommer dessa insekter varje år och invaderar Addis. Meningslös existens om ni frågar mig - det enda de gör är att flyga hit för att dö. Jag förstår fortfarande inte hur de tar sig in i mitt hus. Stängda dörrar och fönster och tilltäppta glipor under dörrarna. Ändå är badrumsgolvet och vardagsrummet fulla av vingar på morgnarna. Sen igår verkar invasionen dock ha upphört.

Backspeglarna blev en dyrköpt historia. Tjuvarnas "brokers" på Merkato ville ha 1400 Birr för mina egna speglar (ca 1200 SEK) och när vi kollade nya originaldelar hos Ethio-Nippon Importers så skulle de kosta ungefär lika mycket. Med lite förhandling hos tjuvarna så fick jag dem för 900 Birr, men det kändes ändå förnedrande. Dessutom tvingades jag på så sätt främja deras illegala handel med stulna bildelar så att det nu är en något större chans att det händer igen. That's life i suppose.

Regards,

Insektsinvasion of stulna backspeglar

Var igår på ANTICA (Addis bästa pizzeria) för att tacka av en medarbetare på norska ambassaden som ger sig av idag. Trevlig tillställning med ett bra gäng nordiska + canadensiska vänner. Det blev inte sent, men när jag gav mig av vid 22-snåret var det givetvis becksvart.

Hämtar bilen som jag parkerat bredvid två andra svenskskyltade diplomatbilar ungefär 30 m från restaurangen. Startar. Slår på ljusen och ger mig av.

Det första jag märker är ett moln av insekter som dras till mina strålkastare. De är stora som trollsländor, men verkar vara någon sorts flygande gråsuggor med trollsändesize på vingarna. Otroligt många. Kom genast att tänka på bibliska historier om grässhoppeinvasioner. Det regnar rätt kraftigt och det verkar som insekterna tar stryk och tappar sina vingar av regnet. Hela vägen hem är fylld med flygande insekter och en matta av tappade insektsvingar. Hela vår gård och veranda likaså visar det sig.

Det andra jag märker så fort jag kollar i sidospeglarna för att byta fil är att jag inte har några sidospeglar. Nån smart snubbe tänkte göra sig en hacka och har monterat av båda speglarna på vår Mitsubishi Pajero. Idag fick jag reda på att samma sak hände min kollega som parkerat bredvid mig. Skoj.

Skickade chauffören idag till MERKATO - som är det stora marknadsområdet i Addis där man kan hitta allt, inklusive stöldgods - för att leta efter backspeglar. No problem, tyckte han. "Jag parkerar bara vid sidan av vägen så kommer de springande och undrar vilka speglar jag behöver!" Känns ju bra att behöva betala för att köpa tillbaka mina egna speglar de just snott dagen innan. 1400 Birr ville de ha! Ca 1200 SEK! Har inte bestämt mig hur jag ska agera ännu...

Hörs
M

Stenen i trädgården

Cool. Eller hur?

Ingen aning om hur mycket den väger, men Mulualem (chaffisen) fick rekrytera 4 vägarbetare för att få upp den på bilen. Hur kan nån låta en så fin rund sten bara ligga där på vägen?

Regnet i full gågn

Jodå. Nu har jag till och med köpt en kamera för att kunna lägga till lite bilder från Etiopien till mina otroligt frekventa bloggbidrag...

Tillbaka i Addis sen i lördags. Ensam dock. Familjen blir kvar i Svea över sommaren. Jag avundas dem, eftersom regnperioden har startat på allvar här. Mulet mest jämt och tungt regn eftermiddag kväll. Becksvart från klockan 19, och nästan inga expats här. Låter inte så kul va? Nej, just det. Men å andra sidan finns plenty time att läsa alla nya sci-fi böcker jag inhandlat. En väldigt bra read för intresserade är Charles Stross: Singularity Sky. Trust me, check it out!. En annan vän i ensamheten är min iPod touch med spelet "Peggle".

Nytt i Addis: Regn. Vägarbetet går framåt, några nya vägar öppnade. Huset känns hemtrevligt och trädgården är otroligt grön och fin. Jag testar lägga upp en bild. Vår lurviga lilla hund Sofie (Zoé valde namnet, ok!) är större men hoppar lika mycket som förr. Jag testade lägga upp en bild på henne också, men min nya fina kamera tar tydligen inte bilder på hundar. Återkommer om detta.

Jag har också hittat en fin rund sten till trädgården, som jag fick vår chaufför och fyra andra snubbar att frakta hem. Den låg mitt i vägen när jag såg den, men jag tycker den gör sig bättre mitt i trädgården...

over and out.

Äntligen andrum...

har bloggen redan självdött? frågar Jacob på email…

nej. men det har varit chokat så här i början. bloggen kommer att leva upp när rutinerna sakta men säkert faller på plats och addis blir vardag liksom uppsala.

vi mår bra. installationskurvan pekar uppåt, men långsamt. det är mycket som ska på plats och fixas och allt - och då menar jag verkligen allt - tar typ 75 gånger längre tid att fixa här.

vi har fått våra saker och till slut fått clearat vår bil från all byråkrati (tog 6 veckors pappersarbete och två ambassadchaufförer som kajkat omkring på olika ministerier för att fixa det). vi saknar fortfarande de möbler som ska vara i vårt hus (sitter fast i djibouti nånstans - vi har temporära möbler), gardiner och mattor. huset är okej men lite kalt utan dekorationer.

det fina med huset är terrassen som är stor och har eftermiddagssol. vi fixade ett set bambumöbler (4 stolar, två pallar och ett bord) som en kille på gatan snickrade ihop på en vecka, som blev superfina. totalt kostade det ca 1200 kronor.

det mindre bra med huset är att allt går sönder hela tiden. inte typiskt för vårt hus, utan typiskt för allt hantverksarbete i addis. huset var renoverat när vi kom, men sen dess har vi fått återinstallera fyra lampor, silikontätat badkar och dusch, cementerat igen två hål i väggen, snickrat ihop två hål i taket, skrämt bort råttor på innertaket, anlagt trädgård, bytt ett handtag som gått av, fäst tvättmaskinen vid väggen, bytt duschslang som sprack, tätat dörrar, bytt två ytterlås, barnsäkrat verandan…bland annat.

det verkar funka ok med zoe i skolan. i allmänhet tycker hon det är ganska skoj, men är väldigt blyg eftersom hon fortfarande inte tycker hon fattar så mycket. å andra sidan säger lärarna att hon hänger med jättebra och till och med ibland svarar på engelska. ibland vaknar hon och säger att hon har ont i magen och inte vill gå till skolan. hon säger att hon får ont i magen när hon tänker på sina vänner i sverige. då undrar man om man är en bra pappa. men för det mesta går det bra. PE (gympa) och ART är hennes favoritämnen. skolan är ambitiös och det är massa arrangerade happenings som de gör. senast hade de DAY OF NATIONS där alla 45 nationaliteter fick gå parad och representera sina länder. sen hade alla tagit med sig typisk mat och det var buffe. det jag minns mest var nån från USA som hade gjort en ”smält -Marschmallow-Rice Crispies” – snack! det var faktiskt ganska gott.

lilla Isa mår fint. hennes mage och tarmar verkar ha kommit i ordning och hon växer och är glad. snart lär vi oss säkert slappna av som föräldrar där med.

Karen kämpar på. hon är mycket hemma men börjar hitta sina ställen i addis. vi har kommit igång och spelar lite tennis ibland. socialt finns det mycket potential som vi hittills bara börjat komma in i. i helgen ska vi på lite parties där det är en del latinos, så det blir nog bra.

Sakta men osäkert

9 februari 2009
Det har gått lite tid nu och vi borde kanske ha installerat oss. Dock är inte känslan så. Dels har vi varit allt för stressade av Isas väl och ve för att kunna slappna av och tänka på annat. Sen en vecka tillbaka har hon haft blod i avföringen. Är det inget slut på eländet? Vi blev givetvis vettskrämda och tog kontakt med svenska kliniken. Läkarna gjorde sitt för att lugna oss, men blodspåren slutade inte. Dr Arne på svenska kliniken kom i kontakt med Isas kirurg i Uppsala, och tillsammans kom de överens om att så länge hennes allmäntillstånd är bra så finns det ingen anledning till oro. Tydligen kan det vara blindtarmen som de snörpt av som är på väg att trilla av eller överkänslighet mot något ämne i maten...känns olustigt.

I övrigt har vi försökt få ihop pusslet med hemhjälp, chaufför och vakter. Det är inte bara hjälp man får, man blir plötsligt ansvarig för en massa folk som måste ha order, ska ha betalt och måste bestämmas över… När man kommer hem från jobbet vill man gärna bara ta det lugnt, inte höra om allt som inte funkat, allt som måste handlas och…
Sen det eviga väntandet på våra prylar. Fast i Djibouti någonstans står våra 100 lådor och väntar på att få komma hem. Zoe har inga leksaker. Hon har pärlor och pennor, men saknar sina spel, lego och dockor. Vi fick större delen av vår flygfrakt i alla fall, men resten dröjer.

Man är ganska utelämnad i ett nytt land utan bil, prylar och kunskap. Vi hittar ingen stans och vet inte var man handlar mat. Men nu efter ett tag hittar vi lite grand. Jag har börjat köra bil i kallabaliken som kallas trafik. Inga trafikregler fungerar. Man kör i princip på höger sida, men annars är det upp till var och en. Störst bil går först. Står det en polis i vägen får man veja. I större korsningar är det totalkaos när alla försöker åka först utan någon som helst prioritet.

Sakta men osäkert börjar vi komma på plats

Dag 2: Första dagen i skolan

Dag 2. 28 jan -09
Alla vaknar innan alarmet klockan 06.30. Det första Zoe säger är att hon ska till skolan. Det är en stor dag för henne. Karen och jag är mest nervösa. Det är A och O att det funkar för Zoe. Om det blir för traumatiskt för henne är det lika bra att åka hem. Vi är inte här för att sätta familjen på spel. Zoe är jätteglad hela morgonen och efter frukost går vi uppför backen 100 meter till Petter och Mias hus. De har två killar som ska till samma skola. Albin ska gå i Zoes klass, och han är stolt över att ha fått den ärevöärdiga uppgiften att hjälpa Zoe med engelskan. Vi åker tillsammans med Petters chaufför till ICS.
Zoe blir väl mottagen och många av barnen har verkligen väntat på att hon ska komma. Hon får ett ställe att lägga sin väska med en Zoe-skylt och blir presenterad. Karen och jag håller oss utanför klassrummet när hon går in. Vi ser att hon är blyg när fröken Nadine tar fram henne och presenterar henne inför klassen. Men hon är glad. Allt verkar väl, så vi sätter oss i cafeterian och fikar och ammar. Vi är beredda att stanna hela dagen, men efter någon timme dyker Muluadam upp med en bil vi fått låna från ambassaden, så vi bestämmer oss för att göra några ärenden. Allt verkar så bra för Zoe, så efter att vi försäkrat oss o att de har vårat mobilnummer så åker vi iväg och handlar.
Att handla visar sig vara en upplevelse i Addis. Mest för plånboken. En back inhemsk öl, en stor vattendunk, tvättmedel, korv, bröd, kryddor och grönsaker = 1200 kronor. Jeeezus. Om man inte håller i sig blir man pank även på en skattereducerad diplomatlön här! Egentligen gick ca 400 av dessa kronor till ”pant” som man lämnar för backen, ölflaskorna och vattenflaskan, som man senare för igen, men ändå.
På affären träffar vi Jessika, Pelles fru som bjuder hem oss mitt i deras eget flyttkaos. Hon och lilla August drar imorgon torsdag tillbaka till Svea. Ett minst lika stort äventyr som att komma hit. De har lite saker som de täönkt lämna kvar, så efter att vi fått lunch så har vi ett par gardiner, en grill och en levande sköldpadda.
Vi hinner också med ett besök vid den svenska kliniken och Dr Arne för att informera om att vi anlänt och Isas status. Det känns skönt att ha en god läkare här som är med på noterna och som inte kostar oss en penny. Arne är cool och lugnar oss nervösa curlingföräldrar.
Vid 3 snåret hämtar vi upp Zoe. Allt har gått finfint,men hon har så ont i magen så hon nästan gråter. Läraren visar upp Zoes teckningar och är imponerad av att hon skriver och tecknar så bra. Vi är stolta parenteser! Tydligen så har Zoe knappt ätit eller druckit på hela dagen. Detta kommer att bli en issue här. Zoe är väldigt petig i maten, och på dagis får de ta själv ur en buffe med några olika rätter. Idag föll inget zoe i smaken så hon åt bara ltie pasta.
Efter lite fruktjuice och ett toalettbesök känns det bättre. Isa har också skött sig under dagen. Det är fart på magen och vi byter säkert 10 blöjor under eftermiddagen.
Vi har två timmar hemma och kastar pappersflyg från terrassen innan vi åker till Maja och Vanush som bjuder på middag. De har bara varit här sen september och har mycket hjälp att ge om allt från himmel till jord. De har till och med bollibompa på TV till Zoes förtjusning. Vid 9 går vi hem och barnen slocknar gott. Karen och jag tar det lugnt ett tag på terrassen med en öl innan vi tar ett ryck och fixar ditt och datt matsäck och packning. Vi hoppas att natten blir lugnare…

Dag 1

Nedan följer några inlägg som jag skrev när vi kom. Det är först nu som jag fått tillgång till en uppkoppling som medger publicering./m

Dag ett, 27 jan 2009
Vi anländer som sig bör i total kaos. Resan gick trots allt bra med kontinuerliga blöjbyten på sätet i Ethiopian Airlines supersmala säten. Kaoset startar precis vid landingen i Addis. Vi ska bara gå av planet när Isa plötsligt kräks upp hela maginehållet över sig själv, sätet och Karen. Det är exakt den signalen vi som nervvrak till föräldrar behöver för att åter bli nervösa över att vi satt vår dotter i en dödsfälla eftersom vi åkt till Afrika innan hon är återställd.
Vi kommer av planet sist av alla efter att ha bytt blöjor och kläder på Isa. Jag skymtar Pelle på andra sidan passkontrollen vilket känns som en lättnad. Vi har i alla fall någon fast
punkt att hänga upp oss på i tillvaron.
Pelle tar oss till vårt blivande hus. Zoe är uppe i varv. Hon tycker allt är jättespännande och kul just nu. ”Är det här vårt hus?” säger hon. ”jipee”. Isa kräks mest. Vakterna öppnar porten. Asna, pelles hämhjälp som vi ska ta över är redan där och hälsar oss välkomna. Det känns skönt att det är lite liv i huset redan. Huset är ok. Lever kanske int upp till våra förväntningar, men helt ok för oss. Det är ett suteräng hus, men vi fattar ganska snabbt att vi mest kommer att bebo övervåningen. Nedervåningen får bli gästavdelning och kanske kontor.
Behållningen är trädgården och terrassen. Trädgården är stor och med potential. Mycket arbete återstår, men det finns ett enormt avocadoträd i mitten, ett granatäppelträd och blommor. Gräsmattan behöver tid för att växa. Terassen täcker halva undervåningen och har fin utsikt mot bergen. Fåglar verkar trivas i trädgården. Vi har en död trädstam på rot som står längs ena muren, och där visar det sig att det bor gröna parakiter till Zoes förtjusning. Massor av andra fina fåglar cirkulerar.
Innuti huset är det massor med osnygga ikeamöblker som amabssaden ställt dit i all hast. Helt tomt vad gäller dekoration , färg, gardiner etc. Någon form avstartkit i köket.
Efter att Isa invigt huset genom att kräktas igen och gett Karen nervsammanbrott ger jag mig iväg till ambassaden med Pelle. En snabb visit för att sätta byråkratins kugghjul i rörelse för Etiopiska IDkort mm. Väl tillbaka kommer grannen Petter på besök och vi får låna lite Burr för att göra nödvändiga inköp. Asna handlar och fixar en enkel lunch.
Zoe går på nålar. Hon vill göra allt på en gång: Rida, Bada, keramik, spela instrument, leka, gå i skolan…
På kvällningen glider vi över till grannen Wictoria som bjuder på ett glas vin. Pia från protokolära avdelningen är där. Det är en liten ”koloni” svenskar i vårt område. Inom gångavstånd bor finns det minst fem svenskhus varav två är direkta grannar. Flera har barn. Det känns som en bra grundtrygghet trots att vi har ambitionen att inte bli för mycket isolerade i svenskkretsen. Vi är här framförallt för att få mer kvalitetstid med varandra, men också för äventyrets skull.
Zoe slocknar, men vi sover inte många timmar. Isa gallskriker utan att förklara varför i mer än en timme och vi kan inte göra någon ting. Jag blir nästan tårögd av frustration och nervositet. Är det fel på henne eller är det bara vanligt barnskrik. Det är uppenbart att hon får kämpa ordentligt för att få ut något ur bakändan. Det känns inte helt ok att vara här ärligt talat.
Karen kommer ut efter att ha försökt få en stund för sig själv i duschen. Isas frekvensk skär direkt in i hjärnan på en mamma tyvärr, så Karen kommer ut lika skärrad som jag. Väl med tutten i munnen slappnar Isa av och somnar en stund senare.
Natten blir orolig och varken Karen eller jag sover många minuter. Zoe är en sten.

Landat och på väg...

Tanken med detta försök till blogg är att på ett öppet sätt ge familj och vänner en inblick i vad vi gett oss in i... Många, inklusive vi själva, har tvivlat på det kloka i att flytta till Etiopien med två små barn, varav det minsta haft ett par tuffa tre första levnadsmånader med två operationer i tarmarna. Men, man kan inte alltid vara klok. Vi är på plats sen den 26e januari, och försöker sakta men säkert installera oss. Det går sakta, tro mig. Allt tar tid och är byråkratiskt här. De flesta bloggsiter är "stängda" av regeringen som har ett behov av att kontrollera sina medborgare.

"På väg" i titeln syftar på att Karen och Isa nu tvingas åka tillbaka till Sverige för att Isa ska få en ordentlig kontroll på varför hennes tarmar fortfarande inte funkar felfritt. Blod i avföringen under en vecka har gjort oss båda föräldrar till sömngångande nervvrak, så det känns bättre att ta det säkra före det osäkra.

Vi hörs